Vi tog oss igenom natten med andning och bad. Framåt morgonen provade jag tensapparaten, men gillade den inte alls. Vid 8 ringde vi in och frågade om det va dags, eller falskt alarm. Antagligen förstod vi inte riktigt än vad som väntade. Men visst va det dags. Vi kämpade på lite till hemma med verkar var 3-5 min. Likadant som det hållt på hela natten. När klockan blev runt 13 stod jag inte ut längre. Vi ringde igen och fick komma in.
Vi hade nu kämpat hemma i 15 timmar. Ett långt långt bad gjorde susen för mig. Jag blev undersökt och de tippade på ca 1h/cm, vilket innebar att vi skulle ha vårt barn hos oss, efter ungefär 6 timmar. Efrersom det blivit kväll och mörkt ute och vi närmade oss ett dygn med regelbundna värkar kände vi nu lite hopp. Vi fick ny energi och kände att det va nära nu. Vi skulle ha vårt barn hos oss innan solen gick upp.
Så blev det inte. Lustgas, bubbelvatten, smärta, glass, toabesök, frossa, smärta, värkstimulerande dropp och ännu mera smärta, va vad de närmsta timmarna bestod av. Jag orkade tillslut inte mer. Orkade inte ha ont mer. Kände stundvis att jag höll på att försvinna. Trött och helt utmattad av smärtan. Det va obehagligt. Jag försökte ta en värk i sänder. Samtidigt så fanns där knappt en tanke. Jag tänkte inte. Jag brydde mig inte. Jag orkade inte mer.
Runt 9 på morgonen togs ett blodprov på vårt barn, som visade att hon hade dåligt med syre. Dessutom va förlossningen utdragen och man visste inte om hon började bli slö. Här blev det bråttom. Undersköterskor, barnmorskor och läkare sprang in på rummet. Antalet va jag inte medveten om, men en hel del va dom.
Upp på britsen och krysta efter instruktioner. Sugklocka sattes för att snabba på. Pga bebisens tjocka hår släppte den dock, gång på gång. Dessutom låg hon fel, med ansiktet uppåt ist för neråt, vilket gjorde allt mer utdraget. Efter 35 timmars kämpande, va hon äntligen hos oss. En gyllenbrun liten flicka med massor av svart hår. Precis så som jag berättat att hon skulle se ut, när vi kom in till förlossningen. Känslan av att få belöningen och få upp sitt barn på bröstet fick jag dock aldrig uppleva. Barnmorskan tog med sig Nova och Nicke bort till akutrummet eftersom hon inte andades direkt. Jag låg kvar på britsen för att bli undersökt. När Nicke och mitt älskade barn kom tillbaka, möttes vi i dörren. Jag skulle köras vidare till operation (vilket jag idag är tacksam för). Känslan av att ha upplevt det absolut värsta i sitt liv, få det absolut bästa man kan få, sitt barn, och sedan bli ivägkörd utan att ha fått lukta, känna eller pussa på sitt efterlängtade barn, går inte att beskriva. Hela kroppen bubblar av känslor. Det går inte att hantera dom. Man vill inget annat än vara med de man älskar mest av allt. Och med den man längtat efter i 9 månader. Ist kördes jag iväg en timme.
Väl tillbaka på förlossningen kom allt på en gång. De starka känslor jag kände där och då går inte att beskriva eller sätta ord på. Känslorna går inte att hantera. Att få sitt barn i famnen för första gången, det är ren magi.
