Tänk att det nu gått ett år. Ett år sen jag satt och skrev min uppsats. Ägnade varje vaken minut åt uppsatsen. Även när jag sov tänkte jag på den och hade ständigt ett block nedanför sängen för att kunna skriva ner det jag kom på under natten. Jag levde med den där uppsatsen under en period. Umgänge eller fritid fanns inte på schemat på långa vägar. Min älskade sambo så till så att jag åt iaf, de dagar som jag även glömde bort det. Såhär i efterhand har jag nästan förträngt det mesta. Kanske beror på att jag va i en annan värld, i en egen bubbla under den tiden. Jag minns inte att jag gjorde något mer än skrev uppsatsen, under våren. Allt är lite suddigt. Samtidigt som jag så tydligt minns hur jobbigt jag tyckte att det va. Ständig stress och press, ständig ångest och dåligt samvete. Dagens höjdpunkt va morgonpromenaden med J. Att börja dagen med en riktig pw, vid halv 7 på morgonen, precis när staden höll på att vakna va underbart. Det va nog en stor del till att jag orkade. Vissa stunder satt jag på balkongen och anstängde mig för att se vad det stor på datorn. Allt för att få frisk luft och solljus. Varje lördag och söndag befann jag mig i mammas och pappas vardagsrum, framför datorn. Halv 8 satte jag igång. Samtidigt som N satte igång nere vid båten, innan de andra båtvännerna anslöt. Hemma hos mamma och pappa blev jag servad med frukost, dricka, fika och mat. Det gjorde helgerna lite enklare. Men vilket helvete. Känslan när jag inför sista veckan bröt ihop va hemsk. Alla minnen kom tillbaka och jag blev rädd. Det va mordag förra året. Jag kommer inte glömma det. Den dagen tog orken slut. Och jag har känt det innan, även om det den gången slog till regält så blev jag ändå påmind och visste nog på något vis hur jag skulle hantera det. Eller va det bara överlevnadsinstinkten som satte igång. Jag visste att jag va tvungen att fixa det. Det va nu eller aldrig. Jag hade min chans.... Och jag tog den. Jag kämpade en sista vecka fast jag inte orkade med. Jag stängde av alla känslor och tankar för att överleva (klara uppsatsen). Det låter nog som om att det handlade just om att överleva... Och när man är i den situationen känns det precis så. Känslan går inte att beskriva. Har du inte varit där kan du bara tycka och tänka. Du måste uppleva för att förstå. N upplevde, men bara som åskådare. Inte ens det räcker.
Dit jag egentligen ville komma va... Att det nu har gått ett år. Ett år utan plugg, ett år utan ångest. Denna våren har jag haft möjlighet att vara med vid båten. Haft 2 lediga dagar i veckan. Sett syrenerna blomma. Hört fåglarna kvittra. Kännt solen bränna. Sovit på natten utan ett anteckningsblock nedanför sängen. Haft tid att grilla. Druckit öl i solen. Arbetat. Träffat min mamma på morsdag. Tagit långa sovmornar. Ätit frukost utan datorn. Ätit middag utan datorn. Gått och lagt mig när jag varit trött. Haft tid för nära och kära.
Denna våren har jag levt!