När jag fick henne till mig vet jag inte vad jag tänkte. Allt och ingenting. Jag va fortfarande inte riktigt medveten om vad som hänt, men äntligen va mitt älskade barn här. Äntligen! Att det va en flicka med massa svart hår, ja, det visste jag redan under förlossningen. Jag visst hur hon skulle se ut. Den finaste som finns, såklart.
När jag kom till rummet där Nicke och vårt barn väntade kom allt över mig. Sån känslostorm. Sån lycka. Sån kärlek. Älskade lilla barn. Känslorna som kom när Nicke la henne på mitt bröst går inte med ord att beskriva. Men jag kände direkt den enorma kärleken. Kärleken till de två som betyder allt, som jag älskar mest på denna jord, stod där framför mig. Äntligen va vi samlade hela familjen. Ja, familjen! Det går knappt att ta in. Och just där och då förstod jag inte. Jag visste bara att jag kommer göra allt för detta lilla barn. Mitt lilla barn. Vårt älskade barn! Tårarna slutade inte rinna. Jag va så lycklig.
Nu har en vecka gått och vi har landat lite. Fortfarande är det svårt att förstå att det är vårt barn. Ibland känns det lite som vi lånar någon annans. Men lika fort inser man att hon är vår. Vår lilla tös som för alltid kommer vara hos oss. Som vi kommer se växa upp. Ja, lilla barn som vi älskar dig.
Endast några få timmar gammal <3
