16 månader har gått och min tid som mammaledig med Nova börjar gå mot sitt slut. Tankarna snurrar, känslorna bubblar över och hoppar runt på samma gång. Ångesten börjar smyga sig på. Jag känner mig lite sorgsen. Ja, för jag känner mig inte färdig. Inte färdig med denna tiden. Jag vill fortsätta spendera mina dagar med Nova och se henne växa. Vara med henne varje minut. Le, skratta, slita mitt hår och samtidigt ha det så jäkla bra. Jag är så oerhört tacksam över att jag fått och kunnat vara hemma med Nova såhär länge. Men samtidigt känns det fruktansvärt och det skär i hjärtat, att vi snart ska väcka henne tidigt på morgonen, lämna henne på förskolan för att själva åka till jobbet. Och inte förens sent på eftermiddagen hämta hem en trött och kanske hungrig tjej. Hem, laga mat, äta och sova. Hamsterhjulet. Det är känslan över att få så lite tid ihop. Nova kommer antagligen somna tidigare på kvällarna och därav blir det få timmar vi hinner spendera med vår tjej på vardagarna. Ist kommer andra människor (pedagogerna) få spendera mer tid med vårt barn, än vi själva. Det skär i hjärtat.
Jag vet att Nova så småningom kommer stortrivas på förskolan med alla nya kompisar och leksaker. Och jag får glädjas åt det. Men tankarna och känslorna finns ändå där i huvudet. Vår lilla tjej är snart en förskoletjej. Var tog vår bebis vägen. Hade man någon gång kunnat stoppa tiden, är det definitivt nu jag hade gjort det.
